underparaplyer

Och plötsligt lättade molen lite på himlen,
plötsligt tittade solen fram
och värmde min kalla kropp.

Helt plötsligt känner jag mig alldelees varm inombords,
och pepp till tusen på allting inför den här sommaren.

Jag planerar,
skriver kom-ihåg-lappar,
och packningslistor.

Innan den här månaden är slut ska jag,
gå på sommarfest med jobbet,
fira en midsommar som kommer bli den
finaste utav alla om de blir som jag planerat,
jag ska åka till peace and love med
favorittjejen och
jag ska dansa tills mitt hjärta brister.

Men trots alla dessa fantastiska saker jag ser fram emot
är han ändå överallt.

Han gjorde ett avslut men några veckor senare,
när jag äntligen lyckats komma över de faktum att han inte
vill ha något med
mig
att göra,
ja, då är det klart att det där meddelandet från honom kommer.
Som att ingenting hänt och som att vi fortfarande kollar på varandra
med längtande ögon och som att
våra läppar inte kan slita sig från varandras
halsar.

Lika väl som att det pirrar i kroppen så fort han kommer på tal,
lika väl kommer han alltid tillbaka,
som att han känner på sig att det är dags att
fånga in mig i
sitt nät igen.

Och lika väl som han fångar mig,
lika väl försöker jag kämpa emot
men förr eller senare
låter jag allt falla
och allting brister,
som precis alla andra
tusen gånger han fångat mig.

Fast han fångar mig aldrig i hans armar.

Men i hans armar kommer jag aldrig känna
dessa förhoppningar som jag gör
när jag blickar ut över ängarna med två hästar som betar och kraffsar
sina hovar i marken.

Landet vet när de behöver rädda mig från
honom och från sömnlösa nätter.