underparaplyer

Och på bara några dagar
har trädens gröna blad börjat
skifta färg till höstens gula och oranga skepnad.
Gatorna börjar samla löv som ett täcke över sig,
för att på något sätt behålla den sista sommarvärmen
och i skydd för allt piskande regn.

På bara några dagar har temperaturen
dalat och höstjackor hängs fram i mörka hallar,
varmare skor ställs fram
och mössa, halsduk och vantar rotas fram för att
alltid kunna vara redo på en isande morgon.

Jag har en famn som skyddar mig mot den kalla vinden,
tända ljus som skrämmer mörkret
och kyssar utan dess like räddar mig från verkligheten
när den är som värst.

För i verkligheten så saknar jag dig,
Alma.
Snart en månad har gått och
jag kan inte ringa dig när verkligheten visar sina bittra sidor
när höstmörkret faller på.

När mörkret faller och det står tända ljus på bordet
tänker jag på dig och att du fortfarande är kvar i sommaren.
Med drömmar, förhoppningar och bara ben.

Här hemma har bara ben fått tunna strumpbyxor på sig,
och dom tunna strumpbyxorna har redan bytts ut mot tjockare
för att försöka hålla värmen.

Men i mitt hjärta är de alltid varmt för dig,
och jag värms utav en famn och kyssar som får mina andetag att försvinna.

I verkligheten,
jag saknar dig.

När jag föll fanns ingen att ta emot mig,
nu har jag en hel famn som tar emot mig.
Hela tiden och med öppna armar.

Och för varje mening vi byter med varandra,
för varje gång jag tittar i hans ögon
och för varje leende
faller jag djupare och djupare.

Men denna gång räddas jag av en famn,
precis som jag alltid drömt om.

I en famn av värme behöver jag räddas,
när min fina vän åker bort i fyra säkra månader.

Bort i världens äventyr och, för henne,
en okänd stad.

Det går inte mer än två dagar utan att vi pratar med varandra,
det går inte mer än en vecka innan vi ses.
Men denna gång vet jag inte när jag får höra hennes röst
eller se hennes ansikte igen.

Tack du fina vän,
tack för att du alltid ställt upp
när allt varit fel.

Och tack för att du förstår mig och
mina djupaste hemligheter
när jag inte haft någon
att prata med eller när jag bara behövt ett
"det kommer att ordna sig, även om de gör ont."

Och med 260 mil mellan varandra
kommer jag alltid finnas för henne,
och jag vet att hon alltid kommer finnas
för mig.

260 mil,
mellan dig och mig.
Men vid hjärtat är vi alltid nära.

Och jag hoppas att hon får sitt livs upplevelse.

When it's time to say goodbye,
baby, please don't cry.
I'm sure we'll meet again.
Forever young, forever young.

Och med hans efterrätt av vitchoklad med blåbär, jordubbar
och några skivor citron.

Men som vanligt kommer de aldrig ett meddelande
dagen efter.

Trött på att falla när ingen tar emot en med öppna armar.

Och plötsligt lättade molen lite på himlen,
plötsligt tittade solen fram
och värmde min kalla kropp.

Helt plötsligt känner jag mig alldelees varm inombords,
och pepp till tusen på allting inför den här sommaren.

Jag planerar,
skriver kom-ihåg-lappar,
och packningslistor.

Innan den här månaden är slut ska jag,
gå på sommarfest med jobbet,
fira en midsommar som kommer bli den
finaste utav alla om de blir som jag planerat,
jag ska åka till peace and love med
favorittjejen och
jag ska dansa tills mitt hjärta brister.

Men trots alla dessa fantastiska saker jag ser fram emot
är han ändå överallt.

Han gjorde ett avslut men några veckor senare,
när jag äntligen lyckats komma över de faktum att han inte
vill ha något med
mig
att göra,
ja, då är det klart att det där meddelandet från honom kommer.
Som att ingenting hänt och som att vi fortfarande kollar på varandra
med längtande ögon och som att
våra läppar inte kan slita sig från varandras
halsar.

Lika väl som att det pirrar i kroppen så fort han kommer på tal,
lika väl kommer han alltid tillbaka,
som att han känner på sig att det är dags att
fånga in mig i
sitt nät igen.

Och lika väl som han fångar mig,
lika väl försöker jag kämpa emot
men förr eller senare
låter jag allt falla
och allting brister,
som precis alla andra
tusen gånger han fångat mig.

Fast han fångar mig aldrig i hans armar.

Men i hans armar kommer jag aldrig känna
dessa förhoppningar som jag gör
när jag blickar ut över ängarna med två hästar som betar och kraffsar
sina hovar i marken.

Landet vet när de behöver rädda mig från
honom och från sömnlösa nätter.

Jag går sönder, sönder och sönder.
Jag faller i okända famnar och jag har tappat bort hela mig på vägen
till
ingenstans.

Jag känner inte igen mig själv längre och jag
hatar att jag är på
flykt från,
jag vet inte inte ens varför jag försöker fly.

Okända nätter väntar
och jag ramlar och famlar in i dem som
om det vore
min vardag.

Det är inte min vardag,
detta är någon annans liv
och jag vet inte hur jag ska ta mig
ur denna grop
jag gräver för mig själv.

Jag behöver en stege upp, upp och upp
här ifrån.

Jag såg precis att Elsa Billgren hade ordnat med en liten tävling där man skulle länka ett foto där man kände sig finast.

Här känner jag mig finare än finast. Iförd mormors gamla klänning och håret den dagen blev inte så dumt det heller.



Mitt vårhjärta fortsätter att slå även om det gör ont ibland.
Men snart kommer sommaren och då ska jag fly från oron, ångesten och mitt-hjärta-värker-fast-alla-träd-börjar-bli-gröna-och-det-är-de-vackraste-som-finns.

Och mitt vårhjärta värker tusen gånger om dagen.

Jag träffade en pojke i helgen,
en pojke som öppnade sig för mig och jag öppnade
mig minst lika mycket för honom.
Vi låg under ett träd och pratade om brustna hjärtan
och om att våga tro igen.
Det var så himla fint.

Men nu tror jag mest att det var en dröm.
För även om jag tänker på honom tusen gånger om dagen
och även om vi bara träffades en kväll
så har jag aldrig fått så bra kontakt med någon
på en kväll.

Jag försöker skriva fina saker till honom,
jag försökte skriva ett fint meddelade till honom.
Men jag tror att mina försök inte tjänar någonting
till.

Jag ville aldrig att den natten då vi
pratade om brustna hjärtan
och då mitt hjärta fann
en likasinnad
aldrig skulle ta slut.
Men det gjorde den.

Och mitt vårhjärta bultar tusen gånger i minuten,
och jag tänker på honom flera gåner om dagen.
Även fast vi bara tillbringade några timmar
under ett träd tillsammans.

Det känns som att den här förälskelsen aldrig kommer gå över.
Hela magen vrider och vänder på sig så fort jag tänker på honom,
och det gör jag ju sisådär en gång i minuten
och var trettionde sekund.

När jag är i samma stad som han bor i söker mina ögon efter den där
ryggen som var så himla vacker den natten i
månljuset.

Varje gång jag fingrar på mobilen försöker jag låta bli att
börja på ett meningslöst meddelande som ska gå till
honom.
Men jag har raderat hans nummer.
Istället har jag skrivit det längst bak i mitt anteckningsblock
med en röd penna.
I fall det skulle bli någon kris eller nödfall.

Men varför skulle jag höra av mig till honom om någon jordbävning drabbade mig?
Han har redan orsakat så att hela min värld har skakats om
och ingenting finns på samma plats
som förut.

Två år av förälskelse.
Nu ska det vara över,
men det är aldrig över.

Om han ändå bara visste hur mina anteckningsblock är fyllda utav hans meningar,
hans ögon,
hans lukt
och hans kropp.

I'm tired of waiting on you,
tired of waiting for a train.
I'm tired of your late night calls
and the same old complaints.

Jag vågade och jag gick lite på impuls så nu ser jag ut såhär;




Igår hade jag en ledig dag och huset för mig själv på förmiddagen.
Det fina vårvädret gjorde mig på bra humör så med finklänning städade jag huset åt min mor.

På eftermiddagen plockade jag in ved med finklänning och stövlar år morfar.
Jag bestämde i det ögonblicket att, när jag blir stor ska jag ha ett hus på landet och plocka in ved i finklänning och stövlar var och varannan dag.
Det är konstigt men det var nog den finaste och gladaste stunden på dagen, förutom när jag vann i kortspel mot familjen då förstås!

Efter jobbet idag åkte jag till landet igen och åt nybakta bullar och kålpudding.
Herre min jösses vad gott det är!
Efter en sommar på landet vet jag nu hur man gör pannkakor, kött, köttbullar och diverse kakor på mormorsvis, men jag lärde mig aldrig att göra kålpudding. Jag måste be mormor om en lektion i det så jag kan briljera för min framtida man som ska hugga ved åt mig.

Jag saknar att putsa fönstren med mormor, att ta fram hö med morfar.
Den där speciella doften i stallet, åh vad jag saknar den ikväll.

Jag saknar att vakna till mormors skrammel i köket när hon dukar fram frukosten.
Att börja med middagen klockan 10 på förmiddagen och samtidigt baka sju sorters kakor.
Jag saknar till och med att gå och lägga mig senast klockan 21 på kvällarna för på landet i soffan kunde jag somna även om klockan bara var 20.

Jag saknar mitt land och hur bra jag mådde i somras,
jag saknar att vara i mitt-lyckliga-land-bubbla.

Hemma kan jag ligga sömnlös hela nätterna även fast jag jobbat sedan 06.30 på morgonen.

I somras var jag husmor på heltid och nu saknar jag det mer än något annat,
till och med mer än att ensamheten ska försvinna.
På landet kändes inte ensamheten, men i mitt tomma rum och i det tunna täcket känns den av mer tydligt.

Dom kanske behöver mig, mest för sällskapet och tunga lyft men egentligen behöver jag dem mer nu.

Våren ska inte kännas såhär bedrövlig.








Älskade, älskade land.

Jag byggde upp min värld och levde för dagen.
Jag ska aldrig ta någonting för givet och det har jag inte gjort.
Jag dagdrömmer om något som jag vet inte kommer hända för jag visste att jag aldrig skulle få hålla din hand om natten.

Den här gången står jag inte i din hall och jag blir inte kysst på halsen sådär som du vet att jag gillar.
Jag tog din hand på dansgolvet och det var jag som kysste din hals denna gång.
Du försökte få mig i hallen men jag följde aldrig efter.

Min värld som jag byggde upp rasar samman lite när jag tänker på det.
Och för första gången på flera månader vill jag bara gömma mig under täcket.
Försvinna och komma tillbaka när solen lyckas ta sig in genom mina fördragna gardiner.

För jag har inga ljusglimtar kvar, det känns så i alla fall.
Varje gång jag hittar något/någon som får ljuset att bli lite starkare försvinner det lika fort som det kom.

Ännu en gång blir det svart och jag försvinner någonstans där ingenting existerar.
Jag öppnar fönstret när det är liv ute igen, för nu är allt dött.
Dött, precis som du, precis som jag.
Precis som vi.

Fast "vi" har alltid varit döda.
Men denna gång är det nog verkligen över.
Aldrig några flirtiga meddelanden, inga händer på dansgolvet inga tomma skor i din hall.