underparaplyer

Jag byggde upp min värld och levde för dagen.
Jag ska aldrig ta någonting för givet och det har jag inte gjort.
Jag dagdrömmer om något som jag vet inte kommer hända för jag visste att jag aldrig skulle få hålla din hand om natten.

Den här gången står jag inte i din hall och jag blir inte kysst på halsen sådär som du vet att jag gillar.
Jag tog din hand på dansgolvet och det var jag som kysste din hals denna gång.
Du försökte få mig i hallen men jag följde aldrig efter.

Min värld som jag byggde upp rasar samman lite när jag tänker på det.
Och för första gången på flera månader vill jag bara gömma mig under täcket.
Försvinna och komma tillbaka när solen lyckas ta sig in genom mina fördragna gardiner.

För jag har inga ljusglimtar kvar, det känns så i alla fall.
Varje gång jag hittar något/någon som får ljuset att bli lite starkare försvinner det lika fort som det kom.

Ännu en gång blir det svart och jag försvinner någonstans där ingenting existerar.
Jag öppnar fönstret när det är liv ute igen, för nu är allt dött.
Dött, precis som du, precis som jag.
Precis som vi.

Fast "vi" har alltid varit döda.
Men denna gång är det nog verkligen över.
Aldrig några flirtiga meddelanden, inga händer på dansgolvet inga tomma skor i din hall.